När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?

Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framför instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.

”Som pikadorerna i Tjuren Ferdinand”

George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.

Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt.
I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.

Sänk inte hälen för mycket

Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits.
Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.

Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.

Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.

När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi.

Rid rätt genom svängen

När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.

Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.

Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.

Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.

Lycka till!
Stallmästare Jens Fredricson