Louise Rohrwacher (2012)
Benspatt är en sjukdom som ofta drabbar islandshästar (Björnsdottir et al 2004 och Einarsson, 2011) men om det är ärftligt har ännu inte visats (Björnsdottir; Einarsson, 2011). Svenska Islandshästförbundet (SIF) har infört spattröntgen på alla hingstar som önskas användas i avel för att minska risken för eventuell nedärvning(Svenska Islandshästförbundet, 2012). Till bakgrund för detta beslut ligger en studie som visar på att ärftligheten av åldersrelaterade benspattfynd är uppemot 33 % (Einarsson, 2011).
Spatt är en allvarlig, kronisk deformerande artros av hasens glidleder som kan drabba alla hästar, oavsett ras (Edwards, 1982). Deformeringen av glidlederna sker genom en gradvis nedbrytning av ledbrosket med inflammatoriska förändringar i benet som brosket vilar på (subkondralt ben) samt i ledvätskan (Brunstedt, 2010). Den gradvisa förändringen av ledbrosket gör att ledens funktion försämras (Einarsson, 2011) och att ledspringan ser ut att breddas. Detta följs av en lokal
benhinnereaktion som sätter igång tillväxten av nytt ben från benhinnan. Det nya benet täcker gradvis igen ledspringan, hur lång tid detta tar kan variera avsevärt mellan individer och ta mellan några månader upp till flera år. När ledspringan är igenväxt uppstår total ledstelhet (ankylos) men det behöver inte betyda att hasledens funktion påverkas. (Edwards, 1982)
Enligt Axelsson med flera (1998) kunde man inte hitta något signifikant samband mellan kliniska tecken på benspatt och hästens ålder medan Björnsdottir skriver att förekomsten av benspatt var starkt korrelerad till ålder och ökade från 18,4% på 6-åriga hästar till 54,2% på tolvåriga hästar, det ger en ökning med 6 % per år.
I en studie av Edwards (1982) kunde sjutton hästar av 20 behandlade med artrodes återvända till träning. En häst utvecklade senare benspatt i den andra hasens glidleder och avlivades. En annan av hästarna var fortfarande halt efter 12 månader och man ansåg att vidare behandling inte var möjlig eftersom den riktiga hasleden blev involverad och hästen avlivades. En tredje häst som inte heller kunde återuppta träningen betäcktes. Den kortaste konvalescensen var 3½ månad och den längsta för att återgå i träning var 10 månader. (Edwards, 1982

Ladda ner Format: pdf Storlek: 79.7 KB