Julia Kallin och Alice Leander (2023) Examensarbete på kandidatnivå K158

Länk till poster. Länk till uppsats.

Sammanfattning

Under ridlektioner finns det tre komponenter att ta hänsyn till: ridläraren, eleven och hästen. En ridlärares uppgift är att lära eleven att rida och kommunicera med hästen som är ett stort djur med stark flyktinginstinkt. Hästen kan ses som ett verktyg i undervisningen där ridläraren genom hästens respons tydligt kan se hur eleven agerat. Inom all träning med häst behövs hjälper och kommandon läras in som sedan följer hästen under livet. Vid inlärning hos häst används associativ inlärning som innefattar klassisk betingning och operant inlärning. Denna studie belyser den operanta inlärningens betydelse som innefattar fyra olika inlärningsprinciper: negativ förstärkning, positiv förstärkning, negativ bestraffning samt positiv bestraffning. Utöver dessa kan röstkommandon användas som lärs in genom klassisk betingning. Klassisk betingning innebär att djuret lär sig framkalla ett beteende från en betingad stimulans.

Syftet med studien var att studera interaktionen med hästen kopplad till positiv/negativ bestraffning/förstärkning under ridlektioner. Frågeställningarna var: Hur uttrycker ridläraren att ryttaren ska ge stimuli till hästen? Hur får hästen feedback efter genomförd aktivitet? Materialet som används var nio redan inspelade privatlektioner på ridskolor i Sverige. Filmerna har granskats med interaktionsanalys. För att få olika synvinklar på materialet har triangulering använts. Studiens resultat visar att under privatlektion är positiv bestraffning den vanligast förekommande
instruktion från ridläraren. Den positiva bestraffningen yttrade sig i att eleverna med hjälp av rösten smackade på hästarna eller genom att driva hästen framåt med skänklarna. Ridlärarna använde positiv bestraffning genom att uppmana eleverna att driva på hästarna, använda ridspöt eller genom att smacka på hästen med rösten. Dessa handlingar genomfördes när hästarna upplevdes ha för låg energinivå. Användningen av negativ förstärkning var låg och resultatet visar att ridelevens
användning av negativ förstärkning näst intill var obefintlig. Förutom för en av eleverna som det tydligt syntes att negativ förstärkning användes. Ridlärarna använde negativ förstärkning genom att uppmana rideleverna att exempelvis ge eftergift på tygeln eller att sluta driva med skänkeln. Positiv förstärkning förekom relativt lite under ridlektionerna och då främst genom att berömma hästen med
rösten eller genom en klapp på halsen med syfte att förstärka ett önskat beteende. Ridlärarna och rideleverna använde positiv förstärkning i olika grad. En av ridlärarna använde positiv förstärkning i låg grad och det var många av gångerna svårt att tyda om förstärkningen var riktad mot rideleven eller mot hästen. En annan av ridlärarna använde positiv förstärkning i hög grad och berömde hästen med rösten flertalet gånger, samtidigt som ridläraren uppmanade rideleven att ge hästen beröm. I relation till litteraturen diskuteras användningen av positiv bestraffning som användes i hög grad trots att forskning visar att hästinlärning inte borde baseras på principen. Då positiv bestraffning baseras på att bestraffa ett oönskat beteende säger forskningen att det är viktigt att berömma det önskade beteendet med positiv förstärkning för att hästen ska förstå när den gjort något bra. Vid negativ förstärkning är det viktigt med ryttarens timing för att kunna förstärka det önskade beteendet
i rätt ögonblick. Samtidigt som forskning visar att det inte finns något exakt svar på när eftergiften bör ges. Annan forskning har däremot visat att upprepningar av exempelvis tygeltag och eftergift har resulterat i att hästarna stannade snabbare. För att ridsportens acceptans i samhället ska öka krävs det att kunskaperna för inlärning hos häst ökar. Orsaken till att operant betingning inte används på ett genomtänkt sätt under ridlektioner bygger på att kunskaperna om principen är låg. Om ridlärare
får ta del av det i ridlärarutbildningen och sedan använda det på ridskolorna kan det leda till att attityden till hästen förändras.

Studiens slutsats är att instruktionerna som ridlärarna ger till största del innehåller positiv bestraffning där eleverna uppmanas driva hästarna mer framåt. Instruktioner till eleven avseende positiv eller negativ förstärkning yttras i liten grad. Hästarna får sällan positiv förstärkning eller observerbar negativ förstärkning efter genomförd aktivitet, varken från ridlärare eller elev. Hästens medverkan under ridlektioner är avgörande för att människan ska kunna utöva ridning. Därför är det viktigt att dagens ridundervisning utformas så att hästen får en primär roll. Om ridlärarna blir mer
medvetna om betydelsen för av inlärningsprinciperna hos häst kan hästarnas välmående förbättras, eftersom hästarna då får bättre förutsättningar att förstå vad eleven vill att de ska göra.